SIMNING
SIMNING
Från skolans exkludering till idrottens öppna armar
Simning för mig har alltid varit mer än idrott.
En av de främsta anledningarna till att barn stannar inom idrotten är gemenskap. Det var det även för mig. Nedan delar jag en berättelse som jag skrev för Aftonbladets serier Sportröster- 2019. Jag delar den för att detta är min resa till hur idrotten blev det viktigaste i mitt liv, en hemsk upplevelse som lett till något helt underbart. Men också för att idrotten har handlar om mer än prestation. Men kanske viktigast av allt är att jag vill vara med att bryta den tabu och skam som jag själv kämpade så länge med.
“För är det
någonting
man kämpar
med under
mobbning så
är det
ensamhet.
Att känna sig helt utlämnad och ensam. Man kämpar inte endast i en social kamp utan också emot sig själv.
Detta är till er som är mitt i kampen!”
Ofta när jag tänker på det jag ska berätta känns det inte som min historia. Det verkar vara någon annans upplevelser, någon annans kamp. Det är nog så jag önskar att det hade varit.
Jag tänker inte på mig själv som den där sköra, ledsna, mobbade tjejen. Jag är någon som har stark vilja, bra självförtroende och går sin egen väg.
Jag ska berätta om händelser få känner till. Då behöver jag kliva ur mig själv och distansera mig från allt som hänt. Att vara närvarande är för jobbigt.
Många känner nämligen mig som Michelle Coleman, hon som tillhört världseliten i simning i sju år, simmat två OS och har flertalet SM-guld och internationella mästerskapsmedaljer i bagaget.
“Inte som Michelle Coleman, hon som i minst fyra år tampades med mobbning, med ett dåligt självförtroende och med skam.”
Tårarna och gråten sätter sig i halsen direkt när jag tänker på mina år i mellanstadiet. Dessa små, repetitiva förseelser. De som rubricerades som olyckshändelser av mina naiva och lätt blinda lärare.
En och en kanske händelserna såg ut så, men det var alltid min jacka som råkade gå sönder, alltid min väska som någon råkade klippa i.
Jag kämpar fortfarande med att acceptera den utsatthet som fanns. Jag kämpar fortfarande med att inte känna skam över det som har varit.
Jag blir arg för att jag inte är starkare, arg för att de människorna fortfarande kan ha det greppet över mig och arg för att jag vet att jag inte är ensam.
Vi är påväg in i träslöjdssalen och har som vanligt hängt på det gröna räcket utanför dörren i väntan på att bli insläppta. Det har varit lite smågnabb, som det lätt kan bli när man ställer en klass med 11-åringar i någon form av köliknande konstellation. Jag, ganska lång för min ålder, försöker hålla en låg profil samtidigt som man vill försöka vara en del av gänget.
Väl insläppta springer vi till våra olika stationer. Vi är i full gång med att bygga varsitt skåp. Jag står kring en av träslöjds bänkarna med 5 andra, några fler står bakom och hämtar verktyg ur skåpen. Plötsligt hör jag hur det börjar viskas lite.
Jag, som var fullt upptagen med att spika fast en sida på mitt skåp, uppmärksammar hur några av klasskamraterna börjar gruppera sig och gå ihop emot en klunga. Jag kollar upp lite försiktigt. Dom ser på mig.
Sedan hör jag plötsligt en av tjejerna säga:
-Vilka tycker att Michelle inte borde vara här? Räcker upp en hand!
Jag känner hur det drar till i halsen och tårarna börjar sakta byggas upp. Men som många gånger förut, och tack vare det proffs jag blivit, trycker jag ner dessa känslor. Jag lyckas hålla mig samman, trotts att jag ser fler händer åka upp i luften.
Lätt panikslagen över händelsen, och stressen av att bryta ihop framför dom alla, får mig att springa iväg några meter och kolla till en skål som ligger på tork från förra lektionen.
När jag tillfrågades att skriva denna text visste jag ganska direkt vad jag ville berätta. Jag blev återigen trygg i mitt alter ego.
Jag tänkte “Klart du ska göra detta Micha, du är över det här, du har bearbetat allt”. Det är alltid härligt hur man kan lura sig själv så lätt…
Här sitter jag och skriver, långt ifrån att vara klar med minnena och långt ifrån att ha bearbetat detta tillräckligt.
Jag inser det varje gång jag tar fram dessa minnen och tankar som ligger djupt begravda någonstans. Men jag tänker att detta kanske är ett steg för mig att kunna släppa allt lite mer, men viktigast av allt ett hopp om att kunna hjälpa någon annan.
För är det någonting man kämpar med under mobbning så är det ensamhet. Att känna sig helt utlämnad och ensam. Man kämpar inte endast i en social kamp utan också emot sig själv.
Detta är till er som är mitt i kampen!
Jag har länge försökt minnas skolan, men ofta är det bara tomt. Jag har i flera samtal med min idrottspsykolog försökt hitta minnen, saker som kan ha triggat mig och som fortfarande kan ha ett grepp över mig. Men det är helt blankt. Fast en händelse kommer jag ihåg.
Jag ville väldigt sällan visa hur påverkad jag blev, hur ledsen jag var inför andra. Att gråta framför folk var inte på världskartan. Varken i skolan eller hemma. Ingen fick se hur påverkad jag var, jag skulle visa mig stark.
Ibland höll det dock inte. Jag kommer ihåg en dag när det blivit för mycket. Jag höll så mycket sorg och ledsamhet inom mig att varje minut var en kamp för att inte totalt bryta ihop. En 11 åring kan förvåna när det kommer till vinnarskalle och uthållighet.
Jag väntade tills de flesta hade lämnat skolgården för dagen innan jag tog sikte på en avskild dunge. Jag kom halvvägs över fotbollsplanen innan allt brast. Jag orkade inte vara stark längre, jag ville bara gråta och få vara ledsen i ensamhet.
Där satt jag på en liten sten i skogen och bara lät mig själv få vara ledsen, det var otroligt befriande. Plötsligt känner jag en arm runt mig. Det var Stina.
-Det är okej Micha, det kommer snart ta slut
-Men jag vet inte om jag orkar mer
Hon bara kramar om mig.
Tack för att du fanns där Stina, tack för att du såg mig och den kamp jag hade. Tack för att du vågade följa efter mig den dagen.
Men framför allt tack simningen. Den stöttepelare som gav gemenskap, trygghet, glädje och kamratskap. Något som varit så frånvarande under min skolgång.
Jag började i Vallentuna Simklubb när jag var nio år och älskade att få komma till träningarna. Inte i första hand för att få utföra själva idrotten, för jag var ganska lat som barn. Utan för allt som var runt omkring.
Som 19-åring vann jag EM-silver i lagkapp i Ungern. Året därpå fyllde jag tjugo och vann tre EM-medaljer i Danmark. 2014 vann jag mitt första EM-guld, 2015 mitt första VM-silver och 2016 simmade jag min första OS Final.
Jag fyller 26 år i höst. Med en elitkarriär som pågått i snart 10 år och som ännu inte är över.
Jag sitter inte längre på en sten i skogen med ett övergivet hopp, jag står framför en bassäng där jag precis har avslutat mitt livs bästa Olympiska Spel med en final på 200fr.
Med en flagga fylld av kärlek och stöttning från människor som engagerat och hjälpt mig på min resa. En flagga som jag har så otroligt mycket stolthet i att få bära.
Jag tror detta får bli avslutet på det här berättandet. För här sitter jag i skrivande stund, återigen trygg i mitt alter ego och distanserad från de känslor som jag fortfarande kämpar med och har kvar.
För min historia med mobbning är ännu inte avslutad, det är en historia och minnen som jag kämpar med och mot varje dag. Men där på startblocken i Rio De Janeiro kändes de lite extra långt borta.